Det går nog inte en dag utan att jag tänker på dem som inte längre finns med här hos mig här och nu, syftar naturligtvis på alla gosiga och underbara djur som jag fått haft hos mig en tid. Somliga bara en kort stund och andra i flera år. Visst är det jobbigt när ens djur blir gamla eller sjuka och man tyvärr måste ta det där beslutet som man egentligen inte vill ta. Man vill ju inte att djuren ska plågas! Klart också att man tycker att det är jobbigt, det är ju som att skiljas från en kompis och familjemedlem...

Men jag är övertygad att de finns med oss på något sätt ändå,  djur som som har levt tillsammans under en längre tid börjar (efter att den ena har gått bort) att härma den andres bettende, men är det så att att djuret saknar den andra så mycket eller vill det djuret visa att det fortfarande är med oss? Klart man börjar fundera när ens hund  börjar att göra saker som den aldrigg gjort tidigare...man kan ju aldrig vara säker heller!

                                          
T.v...Kaninen Fluffen köptes på en djuraffär i Uppsala när han var liten, efter ett tag i sin nya bur fick han dagligen komma ut på golvet och springa runt. Rätt som det var kunde han rycka till och göra en massa skutt i sidled (svårt att beskriva)...efter konsutation av vetrinär visade det sig att Fluffen troligen hade något medfött fel på hjärnan, alltså balansen. Han hade inget ont utav det och trivdes med att skutta runt. Han var en rätt spännande kanin då han lurades att han var döende ett flertal gånger...en morgonen hittade vi honom liggandes i buren tillsynes nästan livlös!! Efter nån dag och många vitaminer senare så vart det som vanligt igen! Men en dag kom de oundvikliga, vi hittade en knöl (lite större än en golfboll) under munnen. Väl hos veterinären så tog vi beslutet att han skulle få somna in...det skulle ha gått att operera men komplikationerna skulle blivit svåra då det efterråt skulle bli ett  "öppet sår" (risk för en massa infektionerr och så).


T.h...Hunden Toppsie var under en väldigt lång tid min allra bästa vän! Hon lyssnade och följde kommandon hur bra som helst...vi ställde till och med upp i DM (agility) och kom sist, men inte gjorde de någonting för vi hade ju lika kul ändå! Fast det var flera år sedan så går det inte en dag då jag tänker på denna goa vovve!